Min utvärdering av veteölsjästtyper fortsätter. Denna gång är det två torrjäster som möts i en match. Mauribrews Weiss och Lallemand/Danstars Munich Wheat.
Utseendemässigt är de väldigt lika. Danstar (t.h.) är lite renare i färgen och har flockulerat lite bättre medan Mauri (t.v.) ser lite grådassig ut. Det syns inte så tydligt på denna bild dock. De fick högt, krittvitt, fluffigt och stabilt skum som höll länge, verkligen längre för att vara veteöl! Grundölet fick en fin gyllene färg och kolsyrenivån blev perfekt. Den stora batchen blandades på fat och dessa två är flaskjästa för utvärderingen så ni vet. Blandningen av de två blev bra men nu skiter vi i det och går in på provsmakningen:
Mauribrew Weiss
En klar doft av mogna päron blandas med en lätt ton av nejlika. Smaken domineras av syrligt päron med lite banan. Ingen sötma att tala om. Fruktig och spritsig men lite tunn. Eftersmaken har en lätt pepprighet som jag inte gillar.
Danstar Munich
Jästig doft som blandas med aprikos, annanas, torkad frukt och russin. Den har fylligare smak där jag initialt tänker på cognac. Även denna är lite tunn vilket kanske kan härledas till de 4,8% grundölet höll. Kryddig med lite banan (sträva banantrådar) och en ton av vispad grädde återfinns i både smak och munkänslan.
Skumrester
Omdömme
Av dessa två veteölsjäster så föredrar jag Danstars Munich både i smak och jäsegenskaper då den jäste ut på halva tiden mot Mauribrewjästen. Jag har testat några torrjäster tidigare och på frågan om det går att göra god veteöl på torrjäst så blir svaret: Definitivt! Men ingen av torrjästerna har varit mina favoriter hittils.